The Socialist New Woman Redux: Hella Wuolijoki’s Life Writing in the 1940s

Abstract

Abstract: Autobiography can be thought of as, among other things, a speech of defence. The Estonian-Finnish author Hella Wuolijoki started writing her autobiography in prison and it very much reads as a legitimization of her political life choices. The article investigates how Wuolijoki depicts her own politicization, and how she plays with different author names in order to destabilize a taken-for-granted author position. The material used is her three part autobiography/memoirs, in which she explicitly declares that she is less interested in the facts of her life, but rather wants to keep them in their original memory-form. This gives her the freedom to recount events she deems important for her self-formation, rather than events or general interest. Feminist and autobiographical theory is used as a tool to investigate how dislodging the authorial position can open new ways of emphasising a woman’s political development. Thus, the literary formation of a political and feminist persona can be studied through her works. In this article I relate Wuolijoki’s writing to a way of theorizing the position of the political woman that could be found in Alexandra Kollontai’s pamphlet on the socialist New Woman written in 1918. The article analyses how Wuolijoki legitimizes her political activities by recounting her life as always intricately connected to contemporary political events. The article shows that political autobiography is a concept that can open new perspectives on women’s life writing and that the construction of an autobiographical persona that combines the concepts of woman and political may rely, as in this case, on types or models found in literature rather than life. 

Swedish: Självbiografi kan ses som, bland annat, ett försvarstal. Den estnisk-finska författaren Hella Wuolijoki började skriva sin självbiografi i fängelset för att legitimera sina politiska livsval. Artikeln undersöker hur Wuolijoki skildrar sin egen politisering och hur hon leker med olika författarnamn för att destabilisera en förgivet tagen författarposition. Det analyserade materialet utgörs av hennes självbiografi/memoarer i tre band i vilka hon explicit deklarerar att hon är mindre intresserad av fakta och snarare vill behålla händelserna så som hon minns dem. Detta ger henne friheten att behandla skeenden som hon anser viktiga för sin egen formering snarare än sådant som kan vara av allmänintresse. Feministisk och självbiografisk teori används som ett verktyg för att undersöka hur förskjutningen av författarens ställning kan öppna nya sätt att betona en kvinnas politiska utveckling. I artikeln jämför jag Wuolijokis skrivande med Alexandra Kollontajs sätt att teoretisera den nya kvinnan i pamfletten den socialistiska Nya Kvinnan från 1918. Artikeln analyserar hur Wuolijoki legitimerar sina politiska aktiviteter genom att ständigt relatera till samtida politiska händelser. Artikeln visar att en läsning ur ett politiskt självbiografiskt perspektiv kan öppna för nya perspektiv för kvinnors life-writing och att konstruktionen av ett självbiografiskt persona som kombinerar begreppen kvinna och politik, åtminståne i det här fallet, är beroende av typer och modeller som finns i skönlitteraturen snarare än livet.